Kränkning av det personliga rummet
Idag, på FB, tog någon upp osäkerheten kring sina reaktioner på andras handlingar. Vi med ME reagerar ofta starkt på olika intryck. Ibland reagerar vi även utåt, vilket kan få oss att känna att vi gör något fel…att något är fel med oss, dvs osäkerheten. Vi går omkring med en känsla av att vi inte är som vi borde eller vill vara…vilket får oss att ha en dålig magkänsla. Man känner att man inte är på det planet som man vill vara i den del av livet som man är i…t.ex. att man känner sig som en humörsvängande tonåring i 30-årsåldern.
Vi ska vara tacksamma att vi har förmågan att känna på detta sätt. Det är meningen att vi ska stanna upp och utvärdera oss själva i förhållande till omvärlden. För till syvende och sist så är det omvärlden vi måste förhålla oss till gällande våran egna överlevnad. Men kan det vara så att analysen går på högvarv? Måste vi i denna tid verkligen analysera alla våra beteenden för överlevnad? Kankse kan vi nöja oss med hur vi är…
Vi behöver inte må dåligt över vårat agerande…vårat agerande är rationellt…det finns en anledning till varför du blir irriterad när en familjemedlem smäller i dörren…även om du inte finner anledningen just där och då. Du kankse blir irriterad på dig själv just över att du blir irriterad på den andra över en så enkel sak. Du undrar hur du kan bli som alla andra som inte blir arga när någon stänger en dörr lite för högt. Men sluta slå på dig själv! Det finns en anledning att du blir arg…jag ska förklara…
Varför är det t.ex. inte ok att någon slår eller hotar eller våldtar en annan person? Därför att det inkräktar på det personliga rummet och att vi i socialt samförstånd har bestämt att det inte är ok att inkräkta på det personliga rummet.
En frisk person kan ta emot intryck och blockera irrelevanta intryck och sortera intrycken i olika fack. Vi med ME (samt personer med andra sjukdomar) har till och från problem med detta. Vi påverkas direkt fysiskt och psykiskt av de intryck vi inte kan kontrollera och vi måste genomträngande i vår kropp och vårt psyke ta emot information som vi inte vill ta emot. En del kan vi ta emot, men i längden kan det upplevas som direkt tortyr.
Lika lite som att någon vill få sitt personliga rum inkräktat genom våld eller hot…vill en person med ME få sitt personliga rum inkräktat med tortyr.
Medan an frisk person kan hänvisa sitt missnöje med hotet eller våldet till sociala strukturer, så är personer med intryckskänslighet lämnade att lida i all oändlighet utan någon som helst makt att kommunicera sitt missnöje, även om båda fallen gäller inkräktande på det personliga rummet.
Därför är min åsikt att man definitivt har rätt att säga ifrån när nära och kära slår i dörrar om och om så att blixtar går igenom din kropp och så att du lämnas kvar att lida i flera timmar efteråt och inte kan varva ner och din sömn störs och du mår dåligt i flera dagar pga handlingen.
Man ska alltid lyssna på vad andra människor vill uttrycka. Om någon vill förklara sin situation (idet här fallet att man mår dåligt när någon slår i dörrar) så borde den andra personen respektera det. Vi alla lever i olika världar och man måste respektera andras världar. Alla får bestämma själva hur de vill leva och vad de vill respektera…men jag tänker iaf respektera att det inte är ok att utföra hot eller bruka våld mot andra människor.